Akanthus i norsk folkkonst

← Tillbaka till ordboken

Akanthusornament förvandlar en bladväxt till ett vokabulär av kurvor, flikar och krökta spetsar. I norsk folkkonst kan dessa former framträda som snidad relief eller som målad dekor. Deras rörelse hjälper till att koppla samman ett litet dekorativt föremål med den större världen av europeisk design.

Från medelhavsblad till norska kyrkor

Akanthusmotivet har sina rötter i antik medelhavsornamentik. Dess norska historia är därför inte berättelsen om en växt som är inhemsk i en fjälldal, utan om en dekorativ idé som färdats över platser och tidsperioder.

Maihaugen lyfter fram inredningen som färdigställdes 1699 för Vår Frelsers kirke i Christiania, numera Oslo domkyrka, som en viktig punkt i spridningen av barockens akanthussnideri i Norge. En ny predikstol i Sør-Fron följde 1703. Vid mitten av 1700-talet började även landsbygdens träsnidare applicera motivet på bruksföremål.

Vad ger bladet dess rörelse?

Leta efter en bred kurva som delar sig i mindre blad och sedan böjer sig tillbaka. I snidat arbete skapar upphöjda ytor och djupa snitt verkligt ljus och skugga. I en målad eller tryckt tolkning kan skillnader i färg och ton antyda detta djup.

Akanthus är inte ett strikt botaniskt porträtt. En träsnidare eller formgivare kan sträcka ut ett blad, strama åt en krökning eller upprepa en form för att passa föremålet.

Ett levande hantverksspråk

Motivet färdades också med norska emigranter. Vesterheim förvaltar en mangelbräda tillverkad i Minnesota 1976 av Leif J. Melgaard, som emigrerade från Gudbrandsdalen 1920. Dess akanthussnideri kopplar samman ett föremål från 1900-talet med ett äldre dekorativt vokabulär.

Klockorna nedan kombinerar akanthusinspirerad ornamentik med hjärtmotiv. Deras snidade detaljer är en del av modern klockdesign och erbjuder ett visuellt eko av traditionen.