Troll i norsk folktro

← Tillbaka till ordboken

Troll hör hemma i den norska folktrons föreställningsvärld: skogar, berg och platser bortom det välbekanta hemmet. De kan vara hotfulla, enfaldiga, märkliga eller oväntat sympatiska. Det finns ingen enskild beskrivning som passar in på varje berättelse.

Äldre berättelser, föränderliga former

Ordet och dess associationer sträcker sig tillbaka till fornnordisk tradition, men trollet har förändrats över tid. Senare legender, folksagor, illustrationer och modern underhållning har alla gett det olika egenskaper. En liten vänlig figur i en samtida design är därför en del av en pågående tolkning, inte ett bokstavligt porträtt av en fastställd uråldrig varelse.

Det är användbart att skilja folktro från naturhistoria. Trollberättelser berättar för oss om fantasi, historieberättande och hur människor förhöll sig till sin omgivning; de är inte bevis på en verklig art som lever i bergen.

Från muntlig berättelse till tryckt bild

Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe började publicera Norske Folkeeventyr åren 1841–1844. Deras arbete förde in muntliga berättelser i tryckt form genom insamling och redigering. Senare illustratörer hjälpte till att ge karaktärerna en bestående visuell närvaro.

Theodor Kittelsen är särskilt nära förknippad med det norska trollet inom konsten. Hans Skogtroll, som troligen tecknades 1906 och användes som bokomslagsillustration 1907, är ett exempel på kopplingen mellan en varelse och dess skogsmiljö.

Varför omgivningen spelar roll

När du betraktar en trollbild, var uppmärksam på landskapet såväl som ansiktet. En trädrot, en sten eller en mossa kan få figuren att kännas kopplad till sin miljö. Uttryck och hållning avgör sedan om scenen verkar mystisk, humoristisk eller välkomnande.

Våra trollklockor utforskar en mildare samtida värld av skogsfigurer, par och familjer. Dessa är fantasifulla scener inspirerade av den breda berättartraditionen, snarare än illustrationer som gör anspråk på att komma från en specifik gammal saga.